Ulla Nilsson
Född 1956 i Arvika.

Utbildning:
Kyrkeruds Estetiska Folkhögskola, Årjäng 1974-1976
Konstfack i Stockholm, bildlärare, aftonskola keramik 1976-1980.
Medlem i KIF (Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare), Blås & Knåda i Stockholm, ReForma Konsthantverk i Karlstad, Arvika Konsthantverk och Konsthantverkscentrum.
Representerad bland annat på Värmlands Museum, Värmland Landsting och Arvika Kommun.
Stipendier: 
Föreningen Konsthantverkets Vänner, Bengt Juhlins fond 1997, Arvika kommuns kulturpris 1994, Statens Bildkonstnärsfonds arbetsstipendium 1989 och 1992, Värmlands Museums vänners stipendiefond 1992, Maja Fjaestads konsthantverksstipendium 1979.

Verkstad och bostad: Övre Stortorpet, Västra Långvak, 671 92 Arvika, 0570/230 12
Skicka gärna e-post!
Jag arbetar med lergods i egen verkstad i Arvika sedan 1980.

Till startsidan

 

Mina grejer ska kunna brukas och samtidigt vara vackra. Jag är rotad i krukmakartradi-tionen sedan fem generationer och den märks i mina alster. Men formspråk och uttryck är mitt eget.

 
På Övre Stortorpet, inte långt hemifrån, satt pappas morbror Samuel och arbetade. Verkstaden var gammal, mörk och kall. Jag nådde knappt upp till drejskivan första somrarna jag var där men älskade att leka bland lera och redskap. När jag var tio år började jag lära mig dreja. Samuel visste hur svårt det var när man bara har ett barns tålamod. Men han hade tid, han visade, stödde och berömde. Ibland tog han fram fiolen.
Samuel var krukmakare och hade ärvt verkstaden efter sin far. Han skulle fortsätta precis som sin pappa och farfar men kom att bli den siste krukmakaren i trakten och en av de första keramikerna. Han drejade mjölkfat och syltkrukor så länge folk köpte dem. Sedan blev det mest blomkrukor en tid innan han började göra tårtfat, assietter och annat fint till kaffebordet. Hela tiden med sitt krukmakarkunnande i botten och traktens tradition i form och dekor. Finkeramiken började han också signera.
Det fanns många krukmakare i Ålgården och Långvak i början av 1900-talet. De första flyttade dit från Arvika en halvmil bort när skråväsendet försvann år 1846. För i Lillälvens dalgång, några hundra meter från Övre Stortorpet, finns nämligen fin lera någon meter ner i ett mäktigt lager intill älven. Fet och blå, nästan som smör att ta i.
Jag fick vara med när Samuel gjorde i ordning sin lera. Först skulle den helst frysa en vinter innan den blöttes upp och las i lerkranen. Här kördes leran runt och blandades innan den kom ut som en lång limpa på golvet. Sedan pressades den i en handdriven press där stenar fastnade i silduken.
Ett tungt arbete men ändå lättare än äldre tiders handarbete. Maskinerna hade Samuels farbror Axel hittat och ritat av i Amerika på 1880-talet.
Jag kunde vara i Samuels verkstad ända till sommaren 1975. Då låste han och pappas kusin Torbjörn, som också arbetade där, dörren och gick hem från arbetet sista gången.
Själv hade jag gått första året på Kyrkeruds estetiska folkhögskola. Jag gick ett år till där och fortsatte på Konstfack tills jag var färdig bildlärare. Samtidigt gick jag på Konstfacks keramiska aftonskola.
Nu har jag en egen modern verkstad där jag gör moderna produkter. Formspråket är mitt eget, liksom dekorerna. Men traditionen finns där och syns, mest kanske i hämringen. När jag gör mina saker på mitt sätt med de gamla processerna har jag nått målet: Tradition i förnyelse.
Samuel dog 1992, nästan 94 år gammal, och jag och min man fick köpa Övre Stortorpet. Verkstaden hade fått förfalla i nästan 20 år men alla redskap, drejskivor och maskiner fanns kvar och nu kunde min dröm gå i uppfyllelse, verkstaden – "värschtan" – skulle kunna restaureras och bevaras. Med stöd från stat och kommun står den nu klar och är ett levande dokument av ett hantverk. Verkstaden med inredning är numera byggnadsminnesmärkt.
Min farmor var syster till Samuel och Övre Stortorpet hennes barndomshem. Så krukmakarsläkten lever vidare på gården.