Verkstaden byggdes på 1870-talet av Johan Adolf Nilsson. Han var son till Nils Nilsson som var den förste krukmakaren i trakten och som byggde sin verkstad intill Lillälven, ett par hundra meter från Övre Stortorpet.
Lillälven var orsaken till att krukmakeriet och senare keramiken utvecklades så starkt i Långvak och Ålgården. I dess dalgång fanns den fina leran: "Den bästa lera som fanns tillfinnandes", ansåg Nils.
Verkstaden bestod i första skedet av en timrad stuga i två rum med en torkugn och ett antal drejskivor.
Längst i öster byggdes brännugnen som rymmer flera månaders arbete. Bränningen var därför oerhört viktig och övervakades noga under de 39 timmar den tog.
I verkstaden tillverkades bondehushållets kärl - mjölkfat, syltkrukor, degfat med mera.

Fyra av Johan Adolf söner emigrerade till USA och startade där Panama Pottery, som fortfarande finns kvar, dock inte i släktens ägo. En av bröderna kom tillbaka till Sverige och hade med sig amerikansk "hi-tech" anno tidigt 1900-tal. Främst var det maskiner som förenklade det tunga arbetet med leran bland annat en enkel handdriven lerpress för rening av leran.
Han införde också en teknik för formning av krukor i gipsformar, som gjorde att den svåra drejningen inte behövdes vid tillverkning av de blomkrukor som blev huvudprodukten under flera decennier.

Samuel Johansson var den yngste av Johan Adolfs söner och han fick som de andra barnen börja arbeta i verkstaden. Han blev så småningom också traktens förste keramiker i modern mening när de verkliga bruksföremålen slogs ut av modern plåt, emalj och så småningom plast.

Tillbaka till startsidan

In i brännugnen

Brännugnen rymmer flera kubikmeter motsvarande 
flera månaders arbete för krukmakarna. Den är 
murad av handslaget tegel. Vi tittar in genom 
öppningen där godset ställdes in. Öppningen murades
igen och ugnen eldades sedan från andra änden.